Här om dagen damp det ner ett brav på hallmattan. Jag hämtade, det var adresserat till både mig och Niklas. Öppnade kuvertet och innuti låg ett vikt kort. När jag såg två namn på framsidan av kortet trodde jag att jag visste vad det handlade om. Öppnar det och inser att jag har fel. Öppnar man så har kortet 2 sidor. Vänster sida täcks helt av en bild och höger sida har en liten hälsning från grekland. 

Även om bilden visar ett otroligt vackert par, under en både av solrosor, på en grekisk strand med bara blå bakgrund och iklädda brudklänning och kostym så kan jag inte låta bli att bli sur. 

Det första jag utbrister är: - Nej dom har gift sig! 

Det va inte alls en inbjudan till bröllop som jag först trodde när jag såg framsidan utan ett kort från deras bröllop i grekland. Där de va helt själva utan att någon visste att de skulle gifta sig. 

Nu får ni inte tro att jag blev sur för att de gifte sig. Jag är otroligt glad för deras skull! 

Jag är sur för att jag inte fick vara med! Bara jag som känner så? 

Så typiskt mig. Jag är ju en riktig sucker för bröllop. Älskar dem. Skulle typ kunna gå på bröllop hos folk jag inte känner bara för att det är så fint! :) haha. 

Så det är lite blandade känslor. Glad för deras skulle men sur för min skull :) 

Titeln syftar på Niklas första kommentar när vi öppnade kortet. 

Kan ingen gifta sig normalt längre? 

Jag tyckte det va lite rolig kommentar. Med normlat menar han ju så klart traditionellt :) finns ju inget normalt bröllop. Smaken är olika. 

Men vi har ju alltid sagt att vi vill ha ett stort bröllop i kyrkan så för oss är det ju "normalt". 

Sen kan jag till viss del förstå de som vill ha små personliga bröllop och de som reser iväg. Men slipper ju lite stress och prestationsångest. Men jag skulle själv aldrig åka iväg för, för mig är en stor del av brölloppet att just få dela det med familj och vänner. Jag vill ju ha dom där. Inte för att jag vill visa hur vacker klänning jag har eller hur kära vi är utan just för att få dela vår glädje med dom. 

Jag hatar ju att vara huvudperson i ett sammanhang och bävar ju typ redan för att ha all uppmärksamhet och alla blickar en hel dag! Tänk typ om jag har hela ansiktet fullt av finnar, blir full redan vid förrätten eller något annat hemskt. Samtidigt längtar jag ju efter att ha en dag som handlar bara om oss. Där vi får klä upp oss, bli uppassade och bara få njuta hela dagen :) ja det kommer bli kul. 

Puss och Kram!